Dagarna innan jul är alltid fyllda av så mycket spänning och förväntan, särskilt när man är barn. Just för mina barn leder det till att nerverna ligger utanpå och de får utbrott för allt. Oavsett vad man försöker hitta på för att få tiden att gå till tomten ska komma.
Dan' före dopparedan' dekorerade vi pepparkakor, klädde granen och fixade skinkan. Det enda de tyckte var kul var att äta upp kristyren, helst innan den hann stelna på pepparkakan. Och skinkan var ju ganska god den också, men lillebror tyckte att storasyster fick mer än han...
Trots att lillebror hängde för många kulor på samma ställe och storasyster var tvungen att påpeka det så att lillebror blev sur så blev granen klädd till sist och paketen var på plats.
På självaste julafton tyckte vi (maken och jag) att det skulle vara skönt med en promenad på förmiddagen innan lunch. Solen sken och det var lite kallt och frostigt ute. Någon som inte höll med oss var sonen, jackan han ärvt från storasyster var det alla fel på enligt honom. Den var vit, den var för stor, konstig och allmänt bara helt fel...
...men till slut kom den på och vi kunde ta en tur till sjön för att testa isen som precis lagt sig.
På vägen hem tog orken slut och maken hämtade skottkärran för att köra sonen sista biten. Då blev dottern sur, hon ville ju också åka. Vilket löste sig till sist och alla var glada och nöjda, en liten stund.
Men så till slut så kom han... Tomten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar