Det började med att vi försökte få tag i en parkering. Känner till staden rätt bra så jag hade sett ut en parkering som jag vet inte brukar vara så välbesökt och rätt nära till de ställen vi skulle. När vi kom dit var den full! Då började jag förstå att det här skulle inte bli så lätt, testade tre parkeringar till i närheten innan jag till slut hittade ett parkeringshus som jag fick plats i - mycket längre bort än jag tänkt mig.
Vi gjorde våra ärenden och sen rådslog jag med barnen om de tyckte vi skulle heja på pappa eller inte, det var en timme kvar innan vi skulle se skymten av honom. De tyckte vi skulle ta oss till Stadsparken, fika och lekpark lockade också. Så vi traskade på, solen sken och det var faktiskt riktigt mysigt. Tills vi kommit halvvägs då sonen börjar klaga över att det är långt och att han har ont i fötterna. Jag ser ut olika platser en bit framöver som vi ska ta oss till och lockar med att han får vila när vi kommer dit. Till slut är vi framme och tar fikat på en gång, glass, festis och chokladbollar. Lika bra att fylla på ordentligt, tänker jag, så dom orkar vägen tillbaka.
Maken kommer, vinkar och springer förbi. Barnen hejar.
En liten stund i lekparken blir det, medan jag spanar på klockan och tänker på att det blir ganska dyrt med parkeringsavgiften i det där parkeringshuset och att vi nog borde gå tillbaka snart, det är ju ändå en bit att gå. Tjatar lite på barnen och så börjar vi gå vägen tillbaka. Tar lite kort bara för att det är så fint.
Ungefär på samma plats som när vi gick till Stadsparken börjar sonen återigen tycka att det gör ont i fötterna och att han inte orkar mer. Lockar med lite festis som finns kvar och nya platser som mål och en stunds vila.
Framme vid parkeringshuset är parkeringsautomaten UR FUNKTION! Jag kan inte få in bankkortet för att avsluta parkeringstiden. Vad gör jag nu!? Just då dyker en vänlig, äldre herre upp och talar om att han är precis på väg att ringa supporten. När han pratat klart talar han om för personen i andra änden att det är fler som har problem med att avsluta parkeringstiden (jag) och erbjuder sedan mig att prata i hans telefon så jag slipper ringa upp också. Allt ordnar sig och jag känner stor tacksamhet att det finns så vänliga människor. Och det var ändå en mysig dag med barnen och maken sprang på en av sina bästa tider.
