Hidinge kyrka och ett djur eller två

Solen sken på förmiddagen och det kändes som det var läge för en utflykt med familjen, nu när vi var lediga denna klämdag. Vi bestämde oss snabbt för att åka till Hidinge kyrka och sedan fortsätta till naturreservatet som ligger alldeles intill som vi läst om. Efter lunch packade vi en lätt fika, saft, kaffe, te och bullar. Lite godis till barnen i fall de behövde för att orka. Vi visste ju inte riktigt hur långt vi skulle gå eller hur det såg ut på platsen.

Kyrktornet syntes lång väg och barnen var övertygade om att det inte var en kyrka utan ett slott. Tornet var nog där Rapunzel bodde spekulerade dom över. Väl framme fick de ge med sig om att det faktiskt var en kyrka, en mycket vacker sådan.

Efter det stoppet fortsatte vi några hundra meter till parkeringen intill naturreservatet och klev ur. Direkt började jag fundera på varför det var elstängsel och gallergrind in till reservatet. Men maken och dottern travade på. Och travade - det gjorde två hästar alldeles innanför grindarna! Sonen blev genast på sin vakt, för att inte tala om mig som fick hjärtat i halsgropen, gillar liksom inte djur särskilt mycket. Eller - dom får gärna finnas - bara inte nära mig!

Maken och dottern hittar en fin plats att fika på och ropar på oss. När vi börjar gå dit, går även hästarna med oss! Maken och dottern hälsar och klappar på dom. Sonen och jag tar oss snabbt ner för branten för att slippa undan, eller snarare flyr nerför ravinkanten som stupar rakt ner till ån som vi egentligen är där för att titta på. När vi kommit ner och hämtat andan står vi och tittar på de ståtliga djur som nog funderade på vad dom där människorna höll på med.

Maken och dottern gör oss sällskap och vi tar oss över bro efter bro längs ån som eroderat längs reservatet. Lite funderingar har jag fortfarande om det finns fler djur, men snart släpper jag tankarna på det och vi börjar leta efter ett ställe att fika på. Vi vet att det ska finnas ett vindskydd och eftersom det börjat regna lite lätt så bestämmer vi oss för att leta efter det. 

Naturen är fantastik och det känns som vi klivit in i en sagovärld när vi hittar den här eken.

Vi gå och går. Och går och går.  En skylt dyker upp och det står att det ska vara 800 meter till vindskyddet. Vi fortsätter. Och fortsätter... Barnen klagar över att de är hungriga. Att stanna är inte att tänka på då en hel del mygg dykt upp. Vi går en bit till...

Plötsligt säger maken att där uppe är det. Där på höjden ser han skymten av vindskyddet. Vi skyndar på, för nu regnar det lite mer. Men så... vad är det vi ser? KOR! Det står kor och betar utanför vindskyddet! 

Jag förklarar för familjen att nu klarar jag inte det här mer och vi tar oss snabbt (det tar en halvtimme) tillbaka till parkeringen och tryggheten. Fikar gör vi i bilen på vägen hem! Nästa gång kommer jag att noggrant ta reda på om platsen vi ska göra utflykt till också är betesmark. För då går inte jag dit!